Så, nu har jag kollar bebisarna lite nogrannare och även passat på att fotografera dem.

Först ut en bild på hela kullen, kull XVI.

Sen börjar vi från höger med hona1, golden agouti/golden/white, 71 gram, 1 veck.

Hane1, black/white/cream, 62 gram

Hona2, black/golden/white, 79 gram. Är lite sned i huvudet.

Hane2, buff/white/buff agouti, 80 gram

Slutligen hona3, buff agouti/buff, 84 gram

Nu återstår det roliga med att försöka hitta på namn till dem.

Tyvärr Anna så tycker jag inte Ove Rainer passar till nån av söt-pojkarna men tack iaf för förslaget;-P

Det var verklikgen sista bilden!

Nu har Aztrid fått fem bebisar, tre flickor och två pojkar, suspersöta förståss!

Återkommer med bilder och mer info senare.

Idag har Aztrid gått in på dygn 67.

Hon väger idag 1165 gram, en ökning på 8 gram sen igår.

Hon har bara fått fortimell en gång idag (igår ville hon knappt ha alls) men hon åt upp allt, ca 25 ml med god aptit.

Hon är helt öppen och hon har fått mjölk på båda sidorna så bebbarna borde verkligen vara p G ut idag/inatt tycker jag.

Passade på att ta vad jag hoppas är sista magbilden på henne, men det återstår och se hur det är imorgon..

För väl ta och lägga in en bild tagen den 17 oktober också, det vill säga på dygn 65.

Kan även passa på att berätta att Wera väger 544 gram idag:-D

Och att hon dessvärre fått ett svampagrepp, men med pevaryl ska det föhoppningsvis snart vara borta igen.

Dessutom så är Eve väldigt irriterad i sitt öga så hon bir behandlad med ögonsalva.

Känns som att allt kommer på en gång nu, tur iaf att jag är bättre nu så jag kan ta hand om mina små-grisar nästan själv igen:-)

Idag är det nio år sedan min morfar dog.

På de här nio åren har det hänt en hel del.

Bland annat så har jag börjat föda upp marsvin, vi har skaffat tre hundar, jag har gått ut skolan, blivit myndig, blivit moster till två underbara bus-barn. Mycket anna har också hänt. Ändå så känns det ibland som att det var igår. Jag kommer fortfarande ihåg det sista jag sa till morfar när jag åkte hem från sjukhuset kvällen innan "Vi ses imorgon!", det gjorde vi inte...

Jag kommer ihåg tisdagen den 19 oktober 1999 väldigt väl.

Jag gick i sexan, hade tyska som första lektion på morgonen, satt vid en bänk med min bok (som för övrigt var klädd i silverpapper med en vit namnettikett med ett klistermärk på ett marsvin på) och jobbade när det knackade på dörren och mamma kom in. Jag gick ut för hon sa att hon ville prata med mig, jag fattade ingenting just då, inte förrän vi kom ut i kapprummet sa hon det och jag reagerade inte så mycket på det då heller, mamma sa iaf till läraren och sen gick vi bort till mitt klassrum (hade tyska i ett annat klassrum) och hämtade min jacka, sa inte ett ljud på hela vägen.

Sen satte vi oss iaf i bilen och körde till sjukhuset, ingen av oss sa ett ljud på hela vägen, jag hade nog inte riktigt förstått att morfar var borta.

När vi kom hem från sjukhuset (jag, mamma, pappa och syrran) så satt vi mycket inne i morfars rum (han bodde hos oss, eller kanske snarare vi hos honom?) satt i hans säng och grät, tröstade, saknade.

Saknar dig fortfarande morfar, det kommer jag förmodligen alltid att göra!

Mötas och skiljas är livets gång,
Skiljas och mötas är hoppets sång!