Som sagt, kan det bli mer pissigt?

 Igår var det nio år sen morfar begravdes och det har varit en allmänt jobbig dag.

Kom att tänka på en dikt som jag tycker är helt underbar, har haft den i tankarna mer eller mindre hela dagen.

"We thought of you with love today but that is nothing new
We thought about you yesterday and days before that too
We think of you in silence, we often speak you name
Now all we have are memories, and your picture in a frame
Your memory is our keepsake, with which we'll never part
God has you in His keeping, we have you in our hearts".

Den dikten säger verkligen allt för mig, den känns så väldigt rätt. Jag tror inte att det har gått en enda dag utan att jag har tänkt på morfar, inte som jag kan komma ihåg iaf.

Du kommer alltid finnas med mig morfar, det vet jag!

Pappa kom hem idag, körde vid 11-tiden och var hemma runt 20, det känns väldigt bra att ha honom hemma igen.

Begravningen är bestämd till fredagen den 7 november klockan 11.30

Jag, pappa och syrran kör på på torsdagen och hem igen på lördagen, det blir ungefär 140 mil på två dagar, jag som verkligen äääääälskar att åka bil *not*:-s
Nåja, det löser sig, får fixa iordning min MP3-spelare och försöka leta reda på nån bra bok så jag kan hålla mig lite sysselsatt, en kudde och en (eller flera) filt (/ar) är nog inte heller fel, kan ju försöka sova lite och det brukar vara kallt i bilen när pappa är med så man kan behöva nåt extra att dra på sig:-P

Jag hoppas dock att det kommer bli en lugn begravning utan tjafs och bråk, att alla som kommer kan hålla ihop som familj/vänner ska göra.

Ska trots allt bli lite roligt att träffa pappas lillebror och hans döttrar, var över tre år sen sist. DEessutom kommer även farfar vilket jag tycker ska bli jättekul, han var nere och hälsade på förra året men eftersom han bor utanför Örnsköldsvik blir det inte att vi träffas ofta alls. Självklart önskar jag att vi ala kunde träffats under trevliga och glada omständigheter istället men jag tycker ändå att det bästa ska göras och det tycker jag är att vi ska ha trevligt, det tror jag att farmor skulle vilja (även om jag inte kände henne så bra).

Har ännu mer tråkiga nyheter att berätta om, ytterligare en bebis har somnat in, helt plötsligt egentligen. Var pigg när jag gav dem grönsaker (även om hon hade tappat 10 gram i vikt sen i förrgår) och när jag satte in fortimellen var hon jättesvag, kunde inte gå. Plockade ut henne och cirka 20 minuter seare var hon död. Även hon somnade in i min hand.

Jag förstår verkligen inte vad det är som händer här, även denna bebis var pigg, åt bra och ökade fint i vikt. Det bara slår till, snabbt och obarmhärtigt, fast det är väl oftast så döden är...

RIP

2008-10-19 - 2008-10-29 kl 1.45

Just nu känner jag mig, ja hur känner jag mig? Vet inte riktigt hur jag ska säga. Tom kanske är ett bra ord att beskriva det...

Vet inte vad jag kommer göra om något mer händer nu.

Är livrädd att något ska hända någon annan i familjen, mamma, pappa, syrran, hennes sambo eller barn, hundarna, marsvinen, eller någon annan närstående, vet verkligen inte vad jag tar mig till isf...

Måste erkänna att jag förstår M just nu, är det verkligen värt det?

Fast när allt går bra (vilket det ju ändå oftast gör) så är det helt underbart.

Måste även berätta att jag fick ett kuvert från USA i förrgår (måndags) och i det låg ett nummer av Soap Opera Weekly (kan för de som inte vet berätta att jag är ett stort fan av Days of Our Lives, eller Våra Bästa År som det heter i Sverige och är även initiativtagare och sajtvärd för http://daysofourlives.se) och i den tidningen står det en hel del om Days. Fick även fyra stycken plåster med Snobben och ett kort.

En krya på dig hälsning från A i USA, en person som jag aldrig träffat IRL men haft lite kontakt med på nätet.

Tack snälla A! Du anar inte hur glad jag blev:-)

Tror dock inte att "Ove" (vem av dem du nu tycker det är) fattade att uppskatta det?;-P

Nu ska jag gå och lägga mig och försöka sova, jag "kidnappade" Albin inatt, känner inte alls för att vara själv, i normala fall så sover han alltid inne hos mamma och pappa men inatt får han stå ut med sin matte vilket han gör med glädje (så länge nån bara gosar med honm så gör han nästan vad som helst) och annars hade jag fått honom att bli ghlad med hjälp av godis;-P

God natt önskar jag er alla! 

Oktober känns verkligen som en riktigt pissig månad.

Oktober 1999 dog min morfar, oktober 2008 dog min farmor och som om inte det skullr räcka dog min lilla söta gris-bebis för några timmar sen.

Vet inte vad som var fel på henne, hon var den som var störst och ökade bäst i vikt. I morse var hon pigg men när jag kom in till dem vid 16-tiden var hon kall om fötterna och kunde inte stå ordentligt. Självklart plockade jag ut henne och försökte med olika saker men inget hjälpte. En liten stund senare somnade hon in i min hand. Otroligt saknad är hon.

RIP

*2008-10-19 +2008-10-25

Kan väl börja med en kort redovisning hur det går med bebisarna.

Alla lever fortfarande, samtliga utom den lilla black/golden/white honan har vänt och ökar i vikt ganska bra (lill-tjejen tappar fortfarande så hon får fortimell) lemonagouti/cream honan har lyckats passera sin födelsevikt, så duktig så:-)

Alla bebisrna är iaf pigga och Aztrid är jätteduktig med dem, min fina lilla flicka:-)

Var hos distriktssköterskan idag igen för att hon skulle kolla mina så, de var jättefina sa hon och läkningen var bra, känns kanon:-)

Fick även reda på att min farmor dog vid 2:15 i natt, var väl ganska väntat men ändå lite av en chock. Hon var bara drygt 73 år men hon var ganska sjuk.

Tänker inte säga mer om detta för tillfället, återkommer kanske senare.

Så, nu har jag kollar bebisarna lite nogrannare och även passat på att fotografera dem.

Först ut en bild på hela kullen, kull XVI.

Sen börjar vi från höger med hona1, golden agouti/golden/white, 71 gram, 1 veck.

Hane1, black/white/cream, 62 gram

Hona2, black/golden/white, 79 gram. Är lite sned i huvudet.

Hane2, buff/white/buff agouti, 80 gram

Slutligen hona3, buff agouti/buff, 84 gram

Nu återstår det roliga med att försöka hitta på namn till dem.

Tyvärr Anna så tycker jag inte Ove Rainer passar till nån av söt-pojkarna men tack iaf för förslaget;-P

Det var verklikgen sista bilden!

Nu har Aztrid fått fem bebisar, tre flickor och två pojkar, suspersöta förståss!

Återkommer med bilder och mer info senare.

Idag har Aztrid gått in på dygn 67.

Hon väger idag 1165 gram, en ökning på 8 gram sen igår.

Hon har bara fått fortimell en gång idag (igår ville hon knappt ha alls) men hon åt upp allt, ca 25 ml med god aptit.

Hon är helt öppen och hon har fått mjölk på båda sidorna så bebbarna borde verkligen vara p G ut idag/inatt tycker jag.

Passade på att ta vad jag hoppas är sista magbilden på henne, men det återstår och se hur det är imorgon..

För väl ta och lägga in en bild tagen den 17 oktober också, det vill säga på dygn 65.

Kan även passa på att berätta att Wera väger 544 gram idag:-D

Och att hon dessvärre fått ett svampagrepp, men med pevaryl ska det föhoppningsvis snart vara borta igen.

Dessutom så är Eve väldigt irriterad i sitt öga så hon bir behandlad med ögonsalva.

Känns som att allt kommer på en gång nu, tur iaf att jag är bättre nu så jag kan ta hand om mina små-grisar nästan själv igen:-)

Idag är det nio år sedan min morfar dog.

På de här nio åren har det hänt en hel del.

Bland annat så har jag börjat föda upp marsvin, vi har skaffat tre hundar, jag har gått ut skolan, blivit myndig, blivit moster till två underbara bus-barn. Mycket anna har också hänt. Ändå så känns det ibland som att det var igår. Jag kommer fortfarande ihåg det sista jag sa till morfar när jag åkte hem från sjukhuset kvällen innan "Vi ses imorgon!", det gjorde vi inte...

Jag kommer ihåg tisdagen den 19 oktober 1999 väldigt väl.

Jag gick i sexan, hade tyska som första lektion på morgonen, satt vid en bänk med min bok (som för övrigt var klädd i silverpapper med en vit namnettikett med ett klistermärk på ett marsvin på) och jobbade när det knackade på dörren och mamma kom in. Jag gick ut för hon sa att hon ville prata med mig, jag fattade ingenting just då, inte förrän vi kom ut i kapprummet sa hon det och jag reagerade inte så mycket på det då heller, mamma sa iaf till läraren och sen gick vi bort till mitt klassrum (hade tyska i ett annat klassrum) och hämtade min jacka, sa inte ett ljud på hela vägen.

Sen satte vi oss iaf i bilen och körde till sjukhuset, ingen av oss sa ett ljud på hela vägen, jag hade nog inte riktigt förstått att morfar var borta.

När vi kom hem från sjukhuset (jag, mamma, pappa och syrran) så satt vi mycket inne i morfars rum (han bodde hos oss, eller kanske snarare vi hos honom?) satt i hans säng och grät, tröstade, saknade.

Saknar dig fortfarande morfar, det kommer jag förmodligen alltid att göra!

Mötas och skiljas är livets gång,
Skiljas och mötas är hoppets sång!

Nu var det ett tag sen igen:-/

Denna gången har jag dock en bra anledning.

Har nämnligen haft gallstensanfall dagligen i ca 14 dagar.

I onsdags var det så illa att medicinen jag hade hemma inte hjälpte så vi fick åka in till akuten och efter att ha varit där flera timmar blev jag skickad till Helsingborg för akut operation (med ambulans eftersom jag inte kunde sitta).

Akut vet jag inte om jag skulle vilja kalla det dock, blev inte op förrän på fredag förmiddag (trots att läkaren i Helsingborg under ronden på torsdagen lovat att det skulle bi under dagen:-/).

Aja, fredag vid 9:30 kördes jag in i op-salen och vid 14:45 ca var jag tillbaka på avdelningen med fyra hål i magen och en gallblåsa mindre, vilken lycka, inte hålen då kanske men att jag nu ska slippa få fler gallstensanfall!

Stenarna fick jag i ett litet rör, tror jag räknade dem till 13 st. En hade suttit fastkilad i gallgången vilket är förklaringen till att anfallen aldrig riktigt släppte.

Blev iaf utskriven i lördags och jag kan lova att jag hade ingen som helst aning om att det verkligen är så långt mellan Helsinborg och Ängelholm, fy!

Skönt iaf att vara hemma men en dusch var jag tvungen att ta och inte heller det var roligt:-S

Har fått väldigt starka värktabletter så jag känner mig långt ifrån klar i huvudet men det får man leva med, det gör inte ont heller.

Ligger mest i sängen men tar mig upp på små promenader (mest in till marsvinen) då och då, man behöver ju röra på sig.

Idag känner jag mig mycket bättre och matade faktiskt Aztrid med fortimell en gång. Passade även på att ta lite nya bilder på magen:-)

Idag väger hon 1127 gram och är på dygn 62.

Hon har börjat öppna sig och bebbarna sprattlar väldigt.

Mamma har (med lite hjälp av pappa) städat till grisarna så nu är det så fint så inne hos dem, tack för det!

När jag var på min "utflykt" så passade jag även på att ta lite bilder på Agnez & Wera (deras bur är i lagom höjd;-P)

Jag tror inte att Wera är vägd idag men igår vägde hon 503 gram vilket innebär att hon har ökat 143 gram under de ca två veckor hon har bott här!

Jag säger det igen, hon är en ljuvlig liten flicka, så mysig och söt, ja ni kan ju döma själva med hjälp av bilderna jag tog (kvalitéten är tyvärr inte den bästa).

Först ut två bilder med både Agnez & Wera.

Och till sist en bild på Wera som står fint på taket (hennes nya favoritplats enligt mamma).

Nu ska jag äta, blir pommes och kyckling, och jag ska försöka sitta nere vid köksbordet ikväll, kan bli spännande!

Ha det bra!